lördag 27 augusti 2011

Steget längre.

Ibland kan jag önska att föräldrar skulle tänka ett steg till i sin barnuppfostran. Att de inte bara gör, utan tänker efter varför gör jag det här? Vad vill jag uppnå? 


Jaha, ni vill att barnen ska sitta kvar vid matbordet tills alla ätit färdigt. Ni vill att det ska vara en familjestund då man pratar om dagen som har varit. Därför tar ni fajten varje kväll med femåringen som bara inte vill/kan/orkar sitta vid matbordet mer än några minuter. Varför?

Blir det en mysig familjestund om en i familjen är arg? Hinner ni prata om dagen som har varit om ni ska parera ilskeutbrott? Tror ni att barnet aldrig kommer lära sig vikten av en lugn matstund? Är det många vuxna i er omgivning som känner sig nödgade att springa från bordet efter fem minuter? Går det att ta bort den här konflikten? Är den ens nödvändig?

Eller så kanske barnet har matsmältningsproblem och behöver träna på att sitta längre vid måltiden. Vad vet jag.

Men jag gör såna här kardinalmisstag hela tiden. Jag ser inte skogen för alla träd. Jag låter principen bli orsaken, jag låter "för att" bli svaret. Jag sätter käppar i hjulet för mig själv för att jag inte reflekterar lite, inte tänker ett steg till. Bara kör på.

För när man börja tänka ett steg till så är det så smärtsamt uppenbart hur många principer som är onödiga, hur många konflikter som skapas av mig, utan anledning. Jag vet ju varför: det är ett enklare förhållningssätt som förälder. Jag har blivit latare. Med fler barn, större boende, allmänna vardagsbestyr så vill jag fuska och ta den enkla vägen ut. Den enkla vägen ut där jag kör på, för så brukar det vara, för så säger folk, för så är det bara. Den enkla vägen som ändå blir den krångliga vägen eftersom det i kölvattnet följer bråk och sårade känslor och dåligt samvete över det sämre föräldraskapet.

Så nu ska jag försöka ta tillbaka det förhållningssätt jag har haft, som jag vill komma tillbaka till. Varför vill jag det här? Är det viktigt? Vad blir konsekvensen av att jag framhärdar. Är det kontraproduktivt? Finns det någon egentlig vits förutom "det bara är så"?

Det är lite jobbigare för stunden, men så otroligt mycket bättre i längden.

7 kommentarer:

Kajsa sa...

Bra där Ellen.

Oblivion sa...

Jag håller med! Massor!

En annan Ellen sa...

Så klokt, så klokt.

Jenny / Ekomamma i stan sa...

Vad intressant och bra skrivet - ska verkligen ha med mig det här i bakhuvudet.

Anonym sa...

Tror du verkligen att barnen får gå ifrån bordet tidigare på dagis för att dom är klara före alla andra?

Kerstin sa...

Anonym - På vår förskola har jag sett att de går från mellisbordet när de ätit klart även om inte alla har det. Däremot får de inte springa runt och stoja i matrummet.

Ellen - Du har rätt som vanligt, försöker också välja mina konflikter. Barnen får gå från bordet så att jag själv får äta klart i lugn och ro. Däremot springer vi inte ärenden åt dem så länge vi själva vill sitta vid bordet, de får roa sig själva tills vi är klara (vilket det iof också kan bli en konflikt om ;-))

Ellen sa...

Anonym - för det första kan det mycket väl hända, för det andra: ska vi anpassa hela vår fostran efter hur man gör på förskolan? Mina barn sover liksom inte middag på små madrasser tätt intill andra barn hemma heller. Eller har fruktstund exakt klockan 9.

Osv osv.