Så var det rätt så fastslaget då. Fyraårskontroll och remiss till ögondoktor och jag kan inte längre blunda för att Emmy kommer behöva glasögon. Så jag tänker sura och vara ledsen och arg för det idag. Jag tänker tillåta mig att vältra mig i hur jävla synd det är om henne.
Jag skiter faktiskt i ifall era ungar älskar sina glasögon - Emmy är skitpepp på sina och det var jag också när jag var fyra år. Det var innan jag insåg vilket jävla handikapp det är. Nu vet jag, och därför sörjer jag för hennes skull.
Jag vet hur det är att inte kunna våga spela fotboll fullt ut eftersom bollen kan träffa glasögonen. Jag vet hur det är att inte vilja röra på sig tills man blir svettig eftersom det blir så halkigt under glasögonen då. Jag vet hur det är att få imma på glasögonen, tappa bort dem, vara rädd för att ha sönder dem, repa dem, alltid alltid ha något i vägen. Dagen jag fick linser föddes jag på nytt, ungefär så mycket hatar jag glasögon.
Och nej, Emmy kanske inte kommer känna så. Hon kanske kommer vara lika glad för sina glasögon om ett år som hon är den dag hon får dem. Hon kanske älskar att se världen genom två rundlar istället för med hela synfältet. Hon kanske kommer tycka att det är det snyggaste som finns. Kanske.
Jag är ändå ledsen. Jag är ledsen för att mitt vackra, perfekta, underbara, gulliga, rara barn nu kommer ha något i vägen när jag tittar på henne. Det handlar inte om att vara söt, utan om att det nu kommer finnas något emellan mitt barn som jag är van att se henne och mig. Varje förälder tycker om varenda liten fräken på sina barn och nu kommer det finnas ett par glasögon som tar stör när jag ska insupa allt det som är Emmys ansikte.
Så jag är skitledsen. Inte för själva glasögonens skull egentligen, det är ju jättebra att hon kommer kunna se bättre. Jag är ledsen för att hon behöver dem. För att hennes liv kommer begränsas, för det gör det, av glasögonen. Det är jag ledsen för.
Men Emmy är glad. Så jag pratar om hur kul det ska bli att välja ut ett par glasögon. Och jag skrattar med henne och funderar på vilken färg hon vill ha. Allt mitt uppdämda hat mot glasögon som orsakats av min tid med glasögon, det håller jag för mig själv. Tja, och er bloggläsare då.
12 kommentarer:
Du vet att även barn kan ha linser. Så länge ni som föräldrar vet och kan ta hand om det så! (Vilket ni så klart kan)
What? På riktigt?!
Det måste jag kolla upp! Självklart inte nu när hon är fyra år, men när hon blir äldre och det blir nödvändigt för henne att ha glasögon hela tiden så vore det väl ett bra alternativ.
Precis, tänker mer upp i skolåldern till idrotten eller om hon vill rida eller så.
Kolla med min svärfar, han är Sveriges bästa linoptiker och kan ALLT om linser.
Nike är 2 !7" och fick glasögon nyligen. Jag var såå ledsen och är fortf. det. det handlar inte om att hon blir "ful" utan att det är förjävla jobbigt. Fick mina när jag var 4. Nike gillar dessutom inte sina.
Jag fick linser i mellanstadiet, tror det var femman eller sexan. Jag sa att det mest berodde på att jag spelade basket, men stor del var fulheten i glasögon också.
Hej Ellen! Jag hittade hit till din blogg idag (från Katta Kvack) och tänkte passa på att säga hej och berätta en grej. Jag har aldrig haft glasögon så jag kan inte riktigt förstå hur besvärligt det är (även om jag kan föreställa mig). Men idag lyssnade jag på Niklas Rådströms Sommarprogram från förra året (tantvarning? nejdå) och där finns en passage som är så himla himla fin om hur han fick glasögon när han var sex år och kunde se stjärnorna för första gången. Det lät ganska bra det där med glasögon, tänkte jag då.
Peppar järnet här nu: Beroende på vilket typ av synfel det rör sig om kan det faktiskt växa bort! Jag fick glasögon tjocka som flaskbottnar när jag var liten (typ fyra-fem kanske?) och hade sen glasögon ända upp i tonåren. Men. Plötsligt behövde jag dem inte längre! Det var min astigmatism som växt bort, och mitt andra synfel (långsint.. eh, nä förlåt, långsynt heter det visst) var inte tillräckligt illa för att kräva glasisar!
Jag ställer mig bakom Karin L och vill tala om revolutionen i att inse att man på lite avstånd kan SE att träd har individuella löv och inte är en enda grön massa, sådär som man målar dem när man målar med kritor.
Och nämna att vilken sport hon än vill göra kommer det faktum att hon ser bra göra henne så mkt bättre än vad jag var, när mina föräldrar med felfria ögon ännu inte insett att jag var lite halvblind. Djupseende, shiiiit vilken skillnad det gör för ens möjlighet att sätta bollen i korgen i basket, I tell 'ya!
Men sörj först, innan du tar till dig löv, stjärnor och trepoängare. Inte Emmys glasögon och känslorna därför, dem vet vi ju inget om, men dina egna. Sen går ni ut och möter världen med skarpa ögon.
Tänk bara på att du tyvärr riskerar att förvärra hur hon känner för dem också om hon märker att du tycker det är en jättestor sorg att hon behöver dem. Av den anledningen kan det vara värt/viktigt att försöka se det ur mer positiv eller i alla fall neutral synvinkel. Barn känner ju tyvärr ofta av sådant.
Själv älskar jag mina glasögon, är mycket snyggare med dem än utan och skulle aldrig vilja ha linser, men jag tror det mycket beror på att jag inte fick dem förrän jag var 18 och att jag faktiskt *kan* se utan dem ok nog, det är bara mer bekvämt utan och jag slipper huvudvärk och liknande.
Jo, egentligen är det ju handikappet (synfelet) jag sörjer och inte hjälpmedlet (glasögonen). Men jag kan inte se något positivt med att ha synfel liksom.
Hur har det gått med Emmy? Har ni fått remiss?
Ja. Hon hade jättelite synfel, men ska testa glasögon ändå. Så idag var vi och beställde ett par, rosa! De kommer om någon vecka och sen ska själva glasen beställas, så om 2-3 veckor är det slut på den här eran.
;-)
Skicka en kommentar